Eftersom jag varit mamma till två i ett halvår nu tänkte jag sammanfatta den här första tiden lite, speciellt för min egen del för att komma ihåg hur det faktiskt varit. Annars glömmer man gärna de jobbiga bitarna och kommer bara ihåg det bra men det första tiden var faktiskt ganska jobbig. 

 

William föddes egentligen helt perfekt i tid, en dag innan beräknat datum betämde han sig för att kika ut och förlossningen var precis som jag önskat att den skulle bli. Jag återhämtade mig fort och kände mig ganska vanlig i kroppen, det enda som inte kändes som vanligt var mina stackars tuttar som var spända, stenhårda och ömmade bara man gick emot med tröjan. I början kändes det som att amningen fungerade men såhär i efterhand förstår jag nu att William hade fel tag redan från början, jag fick stora sår och det gjorde fruktansvärt ont varje gång han skulle äta. I början fick jag gå runt utan tröja hemma för att det gjorde alldeles för ont att ha den på sig. 

 

 

Vi kom hem och nästan med en gång slog det mig hur lite tid det fanns över för Alexander. De första två veckorna när Martin var hemma hade han Alexander nästan hela tiden medan jag satt i soffan med William som mest ville snutta. I början var William en ganska missnöjd bebis som inte nöjde sig med mycket annat än att ligga i min famn och äta. Dessutom var det fortfarande väldigt varmt ute så jag minns att jag svettades som en liten gris så fort jag försökte göra något, bara att ta sig utanför dörren var ett projekt i sig. 

 

Efter det första bvc besöket där vi fick veta att William gått ner i vikt på grund av amningsnappen jag börjat med (då han inte velat ta tag själv) fick jag en liten kris. Att inte kunna amma ordentligt och behöva ge ersättning fick mig att få jättedåligt samvete och det i kombination med det dåliga samvetet över att inte hinna med Alexander någonting gjorde mig väldigt ledsen och jag hade någon vecka där då jag grät varje dag, det var inte alls roligt. När Martin sen började jobba blev det väldigt mycket tid framför tvn för Alexander, något som inte direkt gav mig bättre samvete. William fick ersättning som han kräktes jättemycket av, visst blev det en något nöjdare bebis men en stressad mamma som var så rädd att amningen aldrig skulle fungera mer. 

 

Bärselen räddade mig när Martin började jobba, William gick verkligen inte att lägga ner ens en minut utan att han skrek sig blå i ansiktet så han fick hänga med på min mage för att jag skulle kunna göra enkla saker som att ge frukost till Alexander. Det ledde också till att jag äntligen fick lite tid med Alexander, vi kunde leka med WIlliam på magen. Mycket bokläsning blev det också, en av de få saker som gick att göra med en snuttande bebis i famnen. 

 

När William var tre veckor var jag i skolan och då vände allt äntligen. I skolan ville jag inte hålla på med amningsnappen eftersom man då måste visa sig mycket mer så jag kämpade på utan och efter två dagar i skolan åt William utan den som om han aldrig gjort något annat. Ytterligare några dagar senare kunde vi ta bort ersättningen och har inte behövt ge honom någon sen dess. Efter det kändes det som att allt vände, ju större han blev desto lättare var det att göra saker tillsammans med Alexander och det dåliga samvetet blev mycket bättre. 

 

Nu känns det bara fantastiskt att ha två små att ta hand om och det är mycket lättare nu när William är större. Han kan sitta eller ligga i Alexanders rum och titta på när vi leker, ibland får han vara med och det tycker han är jätteroligt. Man kan redan se syskonkärleken mellan Alexander och William, när William får syn på Alexander skiner han upp med hela ansiktet och Alexander är väldigt snäll och omtänksam mot sin lillebror. Visst är det fortfarande svårare att ta sig iväg när det är två som ska göras iordning men det är inte alls som det var i början. Barnen kommer ha så mycket glädje av varandra ju större de blir och det är värt allt!