Strax innan halv nio fick vi komma in på operationssalen och jag fick flytta William från sängen till operationsbordet. Då vaknade han såklart till och att ta på masken med narkos då var såklart inte så roligt. Jag fick hålla i honom när han kämpade emot och var jätteledsen, det var jättejobbigt att se hur skriket blev allt svagare för att sen försvinna och han blev alldeles slapp. Ännu jobbigare sen att gå därifrån och lämna honom, usch det är nog faktiskt det värsta jag har gjort, helt hemskt kändes det att lämna över ansvaret för sin lilla bebis till en hel hög med okända människor. När han somnat och vi blivit visade ut av en sköterska gick vi och köpte oss frukost innan vi gick upp på rummet och spelade kort ett tag. Jag läste en tidning och tiden har nog aldrig gått saktare. Vid elvatiden kom en sköterska in och sa att det var färdigt så vi gick ner till postop, uppvaket där William låg i en säng och höll just på att vakna. En massa sladdar satt överallt och han såg så liten ut i den stora sängen. Han var ledsen och orolig, väldigt hes och lite rosslig när han andades och helt röd i ansiktet. Jag fick ta upp honom och amma lite, det lugnade honom och han somnade om gott i min famn. Där sov han sen tre timmar till medan jag satt och hade stenkoll på maskinen han var kopplad till, jag tror de där blinkande siffrorna är mer stressande än lugnande för en nervös mamma! Tillslut vaknade han till lite och började med att smälla av ett stort leende till sköterskan som visade upp gosedjuret för honom, alltid glad vår lilla skrutt. Vi fick komma upp på rummet igen och där somnade han om igen, vi passade på att slumra en stund vi med. Senare under eftermiddagen och kvällen fick vi också lära oss att byta blöja, han ska ha dubbelt med en "binda" med hål i innerst, igenom hålet stoppar man slangen han kissar genom och över det ska man ha en blöja. Svårt att lära sig! Det blev också lite mediciner, kvällsmat och gos innan vi gick och la oss vid nio efter en lång dag.