Hej! Ser nu när jag loggade in att det nästan är en månad sen jag skrev något här, det har faktiskt varit ganska skönt att ta en bloggpaus under sommaren. Vi har haft fem helt underbara veckor på Öland, vädret har ju varit helt fantastiskt och det har verkligen synts på båda barnen vad de njutit av att vara ute hela dagarna, springa barfota i gräset, ta kvällsdopp innan läggdags och bara ha det skönt. Jag har också verkligen njutit av den här sommaren och det känns verkligen sorgligt att vara hemma igen nu.. Tidigare år har jag tyckt det varit ganska skönt att komma hem till vardagen igen och förra året väntade vi på att William skulle födas så då var det också roligt att komma hem men i år vet jag inte ritkigt vad det är med mig.

 

Jag känner mig just nu bara ledsen av dåligt samvete hela dagarna, nu har barnen i fem veckor blivit vana att kunna vara ute till läggdags men nu när vi kommer hem finns det inte ens en möjlighet att gå ut efter maten till exempel. Jag börjar känna ännu mer nu hur jag inte alls trivs här, hade det bara funnits en gräsmatta här utanför eller en lekplats för barnen att vara på hade det absolut inte gjort mig något att bo i lägenhet. Som vi bor nu tar det minst en kvart att ta sig till en lekplats så det blir ett litet projekt bara att ta sig ut. Hade det funnits en gräsmatta hade man kunnat ta ut en liten pool till barnen att svalka sig i och man hade ändå kunnat vara ute mycket mer än nu. Jag känner mig bara instängd av att komma hem och hoppas nu verkligen på att vi kan få möjlighet att flytta snart, just nu finns min önskelägenhet ute som ledig men det vågar man ju inte hoppas på!

 

Det dåliga samvetet jag har rör bara barnen, att komma hem känns som något som gör att allt blir sämre, vi kan inte vara ute på samma sätt, det är ensamt, man kan inte bada när det är varmt, det är sämre utrymme, tråkigare mat och jag vet inte allt jag kan komma på. Det gör ju inte saken bättre att Alexander hela tiden säger att han saknar Öland, lilla gubben det gör jag med! Det som känns mest tråkigt är att jag vet att jag inte får se samma lycka i deras ögon här hemma som där...

 

Egentligen vet jag ju att det inte är så illa som det känns och jag är verkligen jätteglad att vi har möjligheten att bli ölänningar på sommaren, vet egentligen inte varför det blev en sån depp av att komma hem men jag hoppas jag vänjer mig tillbaka till vardagen snart. Vi har en kräftskiva, en ettårsdag och lite andra firanden att se fram emot så det ska nog bli bra ändå!