Som sagt är Viktor just nu på sjukhuset i Linköping och jag har verkligen blivit mer tagen av hela situationen än vad jag någonsin kunnat tro innan. I sådana här situationer märker man verkligen hur viktig familjen egentligen är och hur mycket de betyder för mig. Även om Viktor ibland kan vara fruktansvärt jobbig är han min lillebror och det märks när han inte är i närheten, vi saknar honom! Han har gått igenom otroligt mycket ända sen han föddes men ändå är han den mest positiva människa jag känner och det finns nog ingen som har träffat honom som inte minns honom. 

 

Jag har nog heller inte riktigt fattat innan hur stort detta ingrepp faktiskt varit, först kvällen innan operationen när jag googlat lite slog sanningen till mig. Det gjorde att hela onsdagen var en fruktansvärt orolig dag och jag vill inte ens tänka på hur det måste kännas som förälder med tanke på hur jag redan känner inför Williams operation. Dagarna efter det har jag såklart pratat med både mamma och pappa men också klickat in på pappas blogg flera gånger om dagen för att se hur allt går och jag märker ju att min bror är en riktig kämpe! Jag tror inte någon jag känner hade fixat en sån här situation som Viktor gör och jag är övertygad om att hans personlighet och positiva inställning hjälper honom att läka. 

 

Igårkväll ringde han mig när vi just ätit kvällsmat och det kändes så skönt att få prata med honom! Han lät ändå ungefär som vanligt, kanske lite trött på rösten men glad. Vi pratade lite om hur han har det på sjukhuset och han berättade för mig att han varit uppe och gått. Jag frågade honom om han hade mycket ont och fick till svar "äsch, inte så farligt". Denna lilla mening gjorde mig helt tårögd eftersom jag vet att han har ont, särskilt eftersom det då bara gått tre dagar sen operationen. De fyra orden visar så väl vem Viktor är, en riktig kämpe som jag är så stolt över! ♥